Inte för att han förtjänar det…

…men har ni sett det här?

Jösses vilket ego – uppblåst månne?

Bildkälla

Vilken vacker morgon!

Lite lagom kallt och magiska färger.
Idag kommer det bli en fin dag.
Och avslutningsvis en god kompiskväll – ser fram emot!

Valpar, människo- eller hundditon

Det har väl inte undgått någon att en viss Victoria är kläckfärdig?

Alltså en i grunden vanlig gravid kvinna som utfört något som i många fall leder till att ytterligare ett liv skapas… I detta fall innebär en nära förestående förlossning att stora delar av Karolinska sjukhuset spärras av så att ”vanliga” (vari ligger egentligen skillnaden?) patienter inte kan parkera utanför exempelvis ortopedavdelningen.

Men jösses…sicket trams!

Fast småbebisar är jättegulliga – inte tu tal om saken.

Här är några sötingar jag träffade igår

Sötare än sovande hundvalpar är det väl svårare att bli?

Det skulle vara den här lilla tjejen då. SÅ himla kul att träffa en ny liten Åströmming och att återse hennes lilla pappa som gått och blivit alldeles vuxen.

Frida - på väg in för att hämta något i en prasslig påse

Söt tjej som till slut vågade sig på att krama mig

 Men alltså ÄR inte bebisprofiler något av det mest hjärteknipande?

Vinkar så fint till sin lilla farmor - kolla NACKEN!

Oväntat fynd

Kolla den gamla loggan!  Vid åtgärd av kärvande låda hittades den här gsmla reklammusmattan. Oanvänd!

På alla hjärt…

Tänkte ju blogga mig lite idag  då Tisdagstema har ett så fint tema.

Hjärta!

Här kommer först en bild på lilla lilla nallen som bor i en ostkupa hemma på sprifrisen. Han ingår för övrigt i ett album med barndomsnallar som jag har upplagt på Facebook. Särskilt stor är han inte, men hjärteknipande så det förslår!

Glad alla hjärtans dag på er!

 Sedan känns det som om begränsning i antalet bild inte ingock i uppdraget så då passar jag på att lägga in en bild på vårt fina glashjälrta som är upplyst underifrån. Inhandlat på en oväntat trevlig Smålandsturné för två år sedan.

Små lysande punkter kan man aldrig få nog av

Kram på oss alla – oavsett om vi/ni är två eller enastående.

Det skaver lite

Så här himla vackert var det i skogen vid bussen när jag kom hem igår kväll. Nyfallen snö som såg ditpuffad ut av en liten älva eller nåt. Det skaver eller stör ju inte det allra minsta, men nu tänkte jag berätta några av de saker so jag kan reta mig på. Intresseklubben redo?

Helt utan inbördes ordning…

När man åker på Nynäsvägen kan iaktta skitiga lakan hängandes ut genom fönstren här och var. Även på bullerplanket vid vägen (javisst bullrar det av trafiken) och så kan man läsa ”VI STÖRS AV BULLER”. Det kan jag ju fatta men varför i hela världen flyttar man dit då? Det är väl ganska självklart att det låter om trafiken från just den här vägen?    Jag fattar också att det är svårt att hitta bostad – men inte fasen tror jag att en av de viktigaste trafiklederna kommer att trollas bort ara för att de här människorna ska få tyst i huset. Så!

Alltså de där rumphängarbrallorna – måste vi behöva se det fortfarande? Eller gångstilen som följer med kampen att hålla dem uppe…

Folk som inte tar av sig ryggsäcken i tunnelbanan – borde bötesbeläggas! Jag gillar mitt huvud mycket bättre utan avtryck av fullpackade bagagefraktare, tack!

Varför ska plogbilen PROMPT vräka över plogsträngen till VÅR SIDA av gatan? Jag skottade rent och fint igår kväll och nu kommer den jäkeln och förstör igen. Hmpf!

Men nu hinns inte fler ret med (de blir fnuttliga när man skriver dem i klartext…) utan nu ska jobbet få njuta av min närvaro.

Tjing!

Klockan 15:47 (enligt jobbdatorns klocka) – uppdatering: folk som hyperbloggar och inte kan skilja på användandet av ”de” och ”dem” kan reta mig lite….eller ganska mycket faktiskt!

Lösenordsskyddad: Det måste ju hända till slut

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Flashback

Jag läste i Spiderchickans förnämliga blogg om hennes avsky för redskapsgymnastik. Det är ju onekligen svårt att inte tänka tillbaka på sin egen avlägset belägna skoltid. Varför var det så stelbent och tvingande?

Inte fasen underlättades ens vilja/förmåga/lust till skutt över eller i redskapen. Riktigt sabla svårt och skrämmande var det. För ett litet barn ovant vid alltför mycket sportaktiviteter (ma & pa borde engagerat sig lite mer där) kändes ju t.ex. bocken oöverstiglig. Ajjj mellanbensregionen liksom…men till slut gick det ju och där får jag tacka min egen envishet!

Lagom galen - i hatten...

 En annan färdighet som jag nog borde testa om jag fortfarande har är förmågan att stå på händer. Det var också oväntat skrämmande och svårt att häva sig upp&ner. Jag minns fortfarande den totalt överväldigande lyckan när jag och dåvarande bästisen (Marita Holm – vart tog du vägen?) efter otaliga försök till slut stod där och vrålade av förvåning och glädje.

Jag höll kunnandet levande långt upp i vuxen ålder och vill minnas att sista gången jag stod på händer mot en garderobsdörr var när jag var gravid i sjunde månaden med sonen. Han är nitton½ nu…borde jag testa igen eller ska jag nöja mig med stolt tillbakablick?

M’kay jag erkänner

Mycket förtjust i min fina eldkorg.

Ingen längre runda…

…men den blev alltdå av!  Baskern även idag – mycket förtjust i den franska framtoningen.