Listor är kul – och missförstånd

Här kommer en av mina felhörningar!

Ni vet den där gamla godinglåten ”My boy lollipop” Millie Small? Den skrevs någon gång då jag var snudd på nyfödd och gavs ut på EP-skiva när jag var några år äldre…men fortfarande inte alls kunnig på engelska.

Jag uppfattade texten som ”majj båjj lållipåpp – jo mäjk majj hart goginjapp” vilket ju var ganska likt det mer korrekta uttrycket go giddy-up. Kul att jag kom på den missen för inte alls många år sen…

Bilden hittad med hjälp av Google så klart!

Piffar lite bara..

Det är stor fest i kväll för en nära vän som snart blir femtio. Då vill man ju vara fin så klart…

Kärring?

Med tilltagande ålder (+ livserfarenhet och vishet?) så märker jag att jag allt oftare brister ut i rappa kommentarer som får omgivningen att göra precis så som jag vill. Nu senast på Postens Företagscenter (beläget långt bort åt helsicke…) idag på morgonen, när jag skulle hämta ut Nespressopoddar till min koffeinförbrukning på jobbet.

Självklart ska man legitimera sig men nu har mitt körkort bosatt sig permanent (fastnat då’ra…) i min plånbok varför jag lämnade över hela alltet med kommentaren om att kortet fastnat.

”Nä men jag måste ha ut kortet för det finns en streckkod som jag måste scanna in” blir svaret.

Raskt brister jag ut i ”det måste väl gå att skriva av personnumret – det gjorde i alla fall jag när jag var postkassör” vilket ju måste betraktas som oerhört vänligt på alla sätt…

Det funkade även om jag nu fick knappa in mitt personnummer själv på det utlånade tangentbordet. Säkerheten i det?

Men jag har fått mitt kaffe som jag sedan lördagens långa strömavbrott fortfarande värnar hårt om.

…och den lille postkillen fick sig en avvikande och tydligen uppskattad händelse i sitt enahanda tjänsteutövande. Jag hoppas för hans egen skull att han har en oerhört givande fritid!

Vore det inte kul om han praktiserade t.ex. poledance eller nåt?!!

Naora - just uppdrucket av mig ur en annan kopp

Flashback

Jag läste i Spiderchickans förnämliga blogg om hennes avsky för redskapsgymnastik. Det är ju onekligen svårt att inte tänka tillbaka på sin egen avlägset belägna skoltid. Varför var det så stelbent och tvingande?

Inte fasen underlättades ens vilja/förmåga/lust till skutt över eller i redskapen. Riktigt sabla svårt och skrämmande var det. För ett litet barn ovant vid alltför mycket sportaktiviteter (ma & pa borde engagerat sig lite mer där) kändes ju t.ex. bocken oöverstiglig. Ajjj mellanbensregionen liksom…men till slut gick det ju och där får jag tacka min egen envishet!

Lagom galen - i hatten...

 En annan färdighet som jag nog borde testa om jag fortfarande har är förmågan att stå på händer. Det var också oväntat skrämmande och svårt att häva sig upp&ner. Jag minns fortfarande den totalt överväldigande lyckan när jag och dåvarande bästisen (Marita Holm – vart tog du vägen?) efter otaliga försök till slut stod där och vrålade av förvåning och glädje.

Jag höll kunnandet levande långt upp i vuxen ålder och vill minnas att sista gången jag stod på händer mot en garderobsdörr var när jag var gravid i sjunde månaden med sonen. Han är nitton½ nu…borde jag testa igen eller ska jag nöja mig med stolt tillbakablick?

Di e skärpta ungdomarna

Det behövs ju inte många drag för att mosa till tant!

Ifall ni undrar

Tack för hjälpen Google!

Det där med multitasking – fler grejjer på samma gång. Vi kvinnor är ju så bra på det. Allt liksom bara flyter på och hakar i varann på ett fantastiskt sätt.

Till exempel så kan man börja tillfixningen för dagen med att komma på ett det vore smutt så här i semestertider med lite mer sting på ögonbrynen. Färgning alltså. Den tanken kan slå en medan man fortfarande är snajdigt naken vilket är fullt acceptabelt i det egna hemmet. När färgen väl sitter på plats (läs; är utsmetad på bland annat ögonbrynshårstråna) så kan man – fortfarande kraftfullt lättklädd – komma på att det kunde vara kul att städa klart i linneskåpet.

Den husmoderliga instinkten – vi skiter i feminismen här nu va, tagga bara ner – kan då möjligen störas av närheten till en dator (samma som används nu kan det vara) där man skulle kunna uppdatera sig på den väldigt viktiga applikationen Farmville…men sen städar man då klart i linneskåpet. Finfint blir det!

Där någonstans inser man i sin lättkläddhet att man nog har en färgande sörja på sina ögonbryn. Den insikten leder till mer eller mindre ljudligt trampande nerför källartrappen och en avslutande rush fram till handfatet i badrummet. Gnugga gnugga bort färgen…men det var väl klart att inte riktigt all färg hade hamnat bara på de tilltänkta hårstråna. Även huden närmast därikring har ju fått sig en släng av ”brunsvart”. Väldigt elegant på det stora hela.

Här skulle man kanske kunna lista några förslag på signatur till detta inlägg: ”en som vet”  ”det borde jag ha tänkt på”  ”stannar hemma idag”  ”så kan man ju också göra”  ”inte skarpaste kniven i hagen (hahaha)”  ”klantmaja”

Är det någon som undrar vad jag har pysslat med idag då?

Eller vill någon veta hur mycket LCHF har smultit bort från min tämligen nyligen nakenbadande kropp? (där var jag fullkomligt briljant i mitt vändande av intresset!!) Det går väl i och för sig bra att fråga hur mycket mer som kommer behöva smälta – men ändå!!

Säg inget…

…men allra minst 4 kilo har jag minskat nu!

Det rinner till

Och då vore det ju behagligt om det handlade om livskraftig sav eller något liknande.

Tack för hjälpen med bilden Google

Första steget är taget

Googlade lite...

Jag har återupplivat tillståndet att använda gymlokalen på jobbet via passerkortet.

En sanslöst generös förmån ju, och beslutet att alltså börja träna igen meddelas endast på detta sätt! Nu hanns det inte med idag, men all utrustning är släpad till jobbet och kommer att tas i bruk i morgon.

Hej träningsvärk…

Dag 11 – mina syskon

Tack för kakbilden Google!

…är bara ett; SysterYster! Fast idag är hon nog mest dyster eftersom hon har dragit ut en tand som ilskats med henne en lång tid. Förhoppningsvis leder det till total käftalycka inom en snar framtid…?

”…jag har en äcklig lillasyster…”

Så skrev jag en gång i världen på sextiotalet (1900-talet för er som är lite fjuniga) när jag försökte skaffa brevvänner. Dessvärre fick mamma och pappa tag på brevet innan det skickades och censuren slog till. Löjligt jöh! Vilken trulig tioåring skriver inte så om sina småsyskon? Det är i alla fall inte sant för hon är ju min enda och bästaste syster som jag har haft mycket kul med – och åt – genom åren.

Jag minns när vi var små och delade rum och låg och snackade om kvällarna. Till en början var jag nog på småungars vis ganska taskig för honkom inte ihåg vad som hade sagts dagen därpå, eller saknade ord för att berätta det. Chocken när hon plötsligt fick mål i munnen…!

Det var under något eller några av de här kvällssamtalen som hon fick en regelrätt sexualkunskapslektion av sin storasyster som hade fått det hela förklarat för sig av mor & far något år tidigare. Till vår mammas stora förtret så kom lilltjejen i familjen aldrig och ställde frågor om blommor och bin, så när hon till slut frågade om det var något hon ville veta om detta livets stora mysterium sa syrran bara att det där har Kerstin redan berättat!

Kuriosa; när jag sjäv fick frågan om det var något jag ville veta eller fråga om från mamma, så svarade jag ”ja mamma, jag har alltid undrat hur du gjorde de där hålen i kakorna”!!

Ett syskon är den bästa länken till barndomen, och nu när våra föräldrar (jag försöker inte romantisera – förhållandet med morsan var ”så där”) har dött så är vi än viktigare för varandras upprätthållande av hela livet så att säga!

Kramen Yster – gillar dig!