Nu är det fjärde advent

Och vi har ljus i huset och julmusik från nedladdad samling att lyssna på.
Usb-pinnen räcker säkert hela dagen.
Och tammetusan om det inte är lite snö på marken. Bra ju!

Dag 11 – mina syskon

Tack för kakbilden Google!

…är bara ett; SysterYster! Fast idag är hon nog mest dyster eftersom hon har dragit ut en tand som ilskats med henne en lång tid. Förhoppningsvis leder det till total käftalycka inom en snar framtid…?

”…jag har en äcklig lillasyster…”

Så skrev jag en gång i världen på sextiotalet (1900-talet för er som är lite fjuniga) när jag försökte skaffa brevvänner. Dessvärre fick mamma och pappa tag på brevet innan det skickades och censuren slog till. Löjligt jöh! Vilken trulig tioåring skriver inte så om sina småsyskon? Det är i alla fall inte sant för hon är ju min enda och bästaste syster som jag har haft mycket kul med – och åt – genom åren.

Jag minns när vi var små och delade rum och låg och snackade om kvällarna. Till en början var jag nog på småungars vis ganska taskig för honkom inte ihåg vad som hade sagts dagen därpå, eller saknade ord för att berätta det. Chocken när hon plötsligt fick mål i munnen…!

Det var under något eller några av de här kvällssamtalen som hon fick en regelrätt sexualkunskapslektion av sin storasyster som hade fått det hela förklarat för sig av mor & far något år tidigare. Till vår mammas stora förtret så kom lilltjejen i familjen aldrig och ställde frågor om blommor och bin, så när hon till slut frågade om det var något hon ville veta om detta livets stora mysterium sa syrran bara att det där har Kerstin redan berättat!

Kuriosa; när jag sjäv fick frågan om det var något jag ville veta eller fråga om från mamma, så svarade jag ”ja mamma, jag har alltid undrat hur du gjorde de där hålen i kakorna”!!

Ett syskon är den bästa länken till barndomen, och nu när våra föräldrar (jag försöker inte romantisera – förhållandet med morsan var ”så där”) har dött så är vi än viktigare för varandras upprätthållande av hela livet så att säga!

Kramen Yster – gillar dig!

Dag 10 – det här hade jag på mig idag

Se mig i ögat!!

…och nu fuskar jag kanske för det är stor risk att jag hivar på mig något bekvämare nar jag kommer hem. Såvida jag inte sätter mig i bilen – den nyköpta – och tar en sväng ”bafatt”!

Vi börjar nerifrån:

Ett par svarta MBT-kopior från Deichmann skor i svart

I dessa pjukk; ett par lätt fuktiga fötter i svarta bomullssockor som dessutom är dekorerade med olika blå/turkosa ränder.

Lite högre upp – nu börjar det bli hot-hot-hot – ett par rejäla svarta bomullstrosor (hallå..det är kallt ute) som piffats upp med ett tryck av vita prickar. Leverantör Lindex eller Kapp-Ahl misstänker jag.

Lite högre upp har vi en svart behå från Kapp-Ahl, med D-storlek på kuporna. Här finns det att ta tag i!

Utan på detta har vi lagt till ett par svarta ”miracle” jeans som också de är inhandlade på Kapp-Ahl. Vansinningt sköna och snart utslitna.

Därutöver ett svart linne – leverantör okänd, men jag tippar på någon av ovanstående eller Indiska eller Gina Tricot – och en grå trekvarsärmad kofta som endast är knappt med två stora knappar.

Som lite bling har jag lagt till de obligatoriska vigselringarna (ingen har väl missat att jag gillar min man?) och en ring i järn med gulddekor. Den ringen har jag fått av en av mina allra nästa vänner (förlåt Ylwa, du kom inte med i det inlägget, och jag kan ju inte hålla på och ändra!) som inte trivdes med modellen riktigt. Jag älskar’n och giverskan är inte heller så jäkla dum faktiskt!

Kring höger handled sitter ett guldarmband, och runt halsen ett dito halsband.

I vänster öra sitter två örhängen; en blingplopp och ett hänge av rött/vitt guld. I höger öra toppar vi lite otippat med endast ett örhänge som är en pendang till det större hänget i vänster öra.

Ansiktet som öronen sitter på är bemålat lite granna kring ögonen med utsuddad eye-liner och mascara. Lite sotigt och intressant så där…och på toppen av ansiktet befinner sig inte helt oväntat en kalufs med ganska nyklippta hårstrån som dessutom blonderats/slingats lite snajdigt (hos Salong Madique och Madiquen den 1 februari).

Très chic – n’est pas??!

Dag 9 – min tro

Aboriginsk konst (framgooglad bild)

En konventionell kristen (eller annan motsvarande instans) tro har jag inte. Däremot är jag ödmjuk nog att inse, att jag inte kan bevisa att något övernaturligt finns, eller inte finns.

Jag tror dock på att det existerar något som är högre än oss själva här och nu. Att vi inte kan se/ta på/acceptera/hantera det, kan bero på att vi har glömt gamla och sedan urminnes tider nedärvda kunskaper.

Se bara på aboriginerna med sina minnen. Jag har förmånen att ha ett par mediala vänner som har givit mig upplevelser som faktiskt inte kan bortförklaras med annat än att det finns ett ogripbart ”något” som inte kan förklaras eller förstås av mig i den skepnad jag är i just nu.

Är jag agnostiker då?

Dag 8 – ett ögonblick

Mobilen spelar – någon puttar på mig som inte hör något eftersom jag har öronproppar.

Jag trycker på snooze – denna gudomliga uppfinning.

Mening ett återupprepar sig…

Jag stänger faktiskt av mobilen och plockar ut öronpropparna!

Sedan…rullar över till den andra sidan av sängen, puffar vant ihop våra två täcken till en värmande enhet, och makar mig in i den väntande famnen. Näsan borrar sig i en välbekant och väldoftande (tycker jag!) halsgrop, och ögonblicket jag tänker på är millisekunden innan jag sjunker in där det är så bekant och tryggt.

Välbehaget i att sakta vakna på det sättet…

Dag 7 – min bästa vän

…borde väl vara jag själv? Det kanske är att göra temabloggandet väl enkelt för sig att bara klämma ur sig den meningen…

Min man, min make, min man som jag kallade honom när vi var nygifta ligger bra till för platsen som den bästa vännen. Alltid lika hjälpsam och den som känner mig (nästan?) bäst. En vän ska enligt mig vara någon som man inte behöver förställa sig med, och det behövs inte i det här fallet.

I början dock mina vänner – länge sen nu – var det så stort för oss när vi äntligen kommit så långt att vi faktiskt bodde ihop offentligt, så att vi knappt klarade av att gå på toaletten när den andra var hemma. Efter en förstoppad vecka tog dock just min då blivande make tag i saken, och förklarade på ett tydligt sätt att så här kan vi inte ha det! Och sen löste det sig…

Men en vän som absolut inte kan glömmas bort är ju bästa Lena, och heller inte SysterYster Lena, eller den goa dotter Jenny!

Det är de där underbara människorna som alltid förgyller tillvaron med att bara vara sig själva, och låta mig vara detsamma.

Som det går att prata djuuuupt med.

Skratta hejdlöst med.

Trivas med…

Flummigt inlägg idag!

Dag 6 – min dag

Tanken var en lång promenad i det vackra, soliga och kalla vintervädret, men det visade sig bli en dag med mycket övningskörning tillsammans med sonen som verkligen har blivit bra på att köra bil. Särskilt mycket motion blev det dock inte…eller frisk luft!

Vi tjatade för att få med ”ungen” och övningskörning var det enda som bet. Han körde ända ut till Gustavsberg där vi äntrade Dellselius utmärkta konditori och fikade oss lite. Sedan gick färden vidare ut på Stavsnäs och diverse uddar rätt långt ut om man säger så. Värmdölandet antar jag att vi for runt på?

Lite plåta blev det också och ett energiuppladdarintag på Donken vid Gustavsberg på tillbakavägen.

Ett som vanligt glammigt samtal med SysterYster har genomförts, och lite tjôta med dotra också…

Nu sitter jag och har farmvillat och grabbarna har någon form av Stargate Atlantis-maraton med hjälp av dvd. Lite rött i ett glas och lite god ost från Amsterdam bredvid skapar en ganska trevlig stund, så nu ska jag se om jag kan få över någon bild från dagen som inläggsillustration.

Btw, maken fick ett samtal från brorsonen om att makebrodern nog ligger för sitt yttersta.

Det var ganska kallt - men vackert!

Dag 5 – vad är kärlek?

Gårdagens redovisning var ju helt komplett sånär som på det ”gäng” Fisherman’s Friend som hivades in under körrepetitionen. Sopranstämman måste ju vässas!

Dagens temaämne är åtskilligt intressantare men väldigt mycket svårare att beskriva.

Kanske kan kärlek vara glädjen i att framföra sång?

Lyckan att få höra någon säga att man är älskad? Förmånen att kunna säga till någon att den är älskad??

Möjligheten att trösta eller att få bli tröstad?

Doften av en frisk sommarmorgon?

Känslan av ett alldeles nyfött barn i famnen?

Glädjen i att vara tillsammans? Att ”höra till” är nog väldigt viktigt inte minst för självkänslan som väl kan betecknas som kärlek till mig själv?

Titeln på blogginlägget avslutas med ett frågetecken och kärlek är så svårbeskrivet att jag tror att det lämpligaste är att låta ett antal frågor få vara mitt lilla försök till beskrivning av detta eftertraktade fenomen…

Dag 4 – det här åt jag idag

...googlade på "kaffe"

Ett så fantastiskt toppenintressant ämne…

Nåväl, frukost inledde dagen, precis som de flesta andra dagar även om det ibland på helgerna blir sen brunch enligt modell hotellfrukost. Äggröra och bacon och juice och sånt där!

1 stor balja kaffe, A-fil med rejält av ICA:s egen müsliblandning med nötter, choklad och tranbär och på det dagens coctail av kosttillskott.

Väl på jobbet drog jag i med ytterligare en kopp kaffe (handbryggt!) och faktisk några chokladhjärtan som lämpligt nog var kvar sedan i måndags. Där befinner vi oss nu i publicerande ögonblick, och spänningen är naturligtvis oerhörd i den gigantiskt stora läsekretsen.

Uppdatering kommer under dagen – vi ser för närvarande fram emot lunchintaget!

Och lunchen är just uppäten – mitt spännande rapporteringsarbete går vidare – vilket resulterat i en för tillfället synnerligen proppmätt bloggerska. Det var årsmöte i den fackliga klubben igår kväll, och som vanligt så tar man ju i för mycket när man beställer mat. Det är dock en fördel att vara en av styrelsemedlemmarna eftersom man då kan käka rester dagen efter…paj, minivårrullar, Brieost, Gruyère, druvor, tomater… Gott!

Inget märkvärdigt - lite rester bara...

***NEWS FLASH*** Jag har faktiskt druckit två glas vatten också (det är ju inte så mycket egentligen?) under dagen också.

Så här långt gånget inser jag att denna rapportering dels medvetandegör mig på ett tydligt sätt om vad jag äter under dagen (det blir sundare idag tror jag minsann) och att jag dricker för lite vatten…

Då var middagen avklarad;hemstekta strömmingsflundror, kokt potatis med skalet kvar (gott!) och tillika hemgjorda rårörda lingon. Till det mjölk och så slank det ner tre tomater. Allt detta tillfixat av maken…

Innan vi kom så här långt så hade vi försökt att hämta vår nyköpta bil, men hade naturligtvis med oss ett fyra dagar för gammalt registreringsbevis. Ingen affär idag, och nu är det dags att dra till kören!

Där väntar nya spännande fikaredovisningar – cliffhanger…och det blev en kopp thé med en sockerkaka bakad av en av sopranerna. Mycket smarrigt med vinbär, nötter och något gojs på…

I morgon ska vi fördjupa oss i vad kärlek är!

Dag 3 – mina föräldrar

Det var en Ingrid och en Olle som möttes på fyrtiotalet mina vänner. Ingrid hade bott i Katrineholm, och Olle var uppväxt på Söder i huvudstaden, där hans pappa Ernst (Ossian) och mamma Elna (Elsa?) levde i behaglig närhet till en samling andra släktingar. Olle var enda barnet och han var enormt efterlängtad ty hans mor var något så ovanligt (vi pratar om 20-talet vännerna – 1920!) som fem eller sju år äldre än maken sin. Dessutom högt utbildad och med jobbet laboratorieassistent. Det var nog ändå ganska ovanligt på den tiden antar jag.

En oerhörd barnlängtan gav till slut resultat i den lille Olle, eller Ernst Olof som han blev döpt till. För tidigt född och lite klen till en början, men det var gott virke i grabben som växte upp och började jobba i Kungliga Postverket.

Ingrid föddes som nummer åtta i syskonskaran, och det var finalen på barnafödande för hennes mamma Lisa, som tillsammans med maken Oscar (vagnshjulmakare till professionen) nog slet ganska hårt för att få det att gå ihop.

Ingrid sökte nog livet igenom efter bekräftelse, och fick det kanske bland annat då hon hoppade av en tänkt butikskarriär och stannade hemma för att vårda sin svårt sjuka moder. När mamma Lisa avled samlade syskonen ihop till en tågbiljett så att Ingrid fick resa upp till Stockholm och hälsa på de två systrar som hade flyttat dit upp.

När hon kom fram till Stockholms Central möttes hon av sin syster Anna-Lisa som hade med sig sin make Tor och Tors spelkamrat Olle. Olle var en glad men lite blyg fyr som spelade fiol…och tydligen friade redan första veckan.

Resten skulle kunna betraktas som historia, men det är ju ändå min historia, eller en del av den.

Jag tog visst hela sju år på mig att simma till ägget, och sedan vet ta mig tusan om det inte var så att lilla mamman drabbades av en förlossningsdepression när jag hade fötts på hösten (det var snöstorm sägs det) 1955. Sådant pratades det tyst om på den tiden. Man kanske inte ens kände till fenomenet fullt ut. Vad vet jag? Jag var en liten fjutt på den tiden!

Faktum är dock att jag blev en pappas flicka och att min relation till mamma kanske inte var den allra bästa. Svårt sånt där…

Kuriosa; sonen hette Ossian så länge han låg i magen, och det var efter min farfar som var min barndoms stora idol, tillsammans med moster Astrid.