Att välja sina strider

Visst låter det fint och vackert och alldeles ovanligt genomtänkt.
Egentligen är det väl inget som på direkten förknippas med mig om de som känner mig ska vara ärliga…?
Men ta mig tusan om jag inte gjorde det (trots att jag egentligen inte ville) i lördags.

Vi var på bibblan och lyssnade på en åtskilligt mycket intressantare dragning än jag hade förväntat mig. Makelsesonen nummer tre har givit ut ytterligare en bok om Vietnamkriget, och vi har väl inte riktigt det där brinnande intresset som författaren helt uppenbart har.

Efteråt gick vi allesammans och fikade – även makens exx (sedan snart 20 år, men ändå), och vi hade det riktigt trevligt. Jag la in en charmoffensiv – man är väl sin mans bästa supporter för tusan – och lyckades få det minsta barnbarnet alldeles begeistrat. Förtjust i mig helt enkelt! Det finns det ju fler som är, men kanske inte på just den här sidan av släkten/familjen. I ärlighetens namn ska erkännas att förtjusningen var ömsesidig.
Exxfrun och jag hamnade så klart bredvid varandra, och jag är nästan övertygad om att vi skulle kunna vara riktigt goda vänner om inte omständigheterna vore sådana de nu är. Vi har i alla fall aldrig svårt att snacka bort ett stort antal minuter!
Det här med striderna då?
Jo men när vi skulle åka vidare åt varsitt håll så erbjöd jag plats i vår bil till ”den store författaren” och något av hans barn. Det visade sig att minstingen och han själv skulle åka i vår bil, vilket jag tyckte var fiffigt eftersom vi har en bilbarnstol till Leia. Men nä, lille A vill helst inte sitta i en sådan, och då tycker hans ömme (???) fader att man ska välja sina strider för det är ju en så liten bit vi ska åka… Majj gådd!
Där valde jag till min förtret att inte ta strid fast jag nästan är övertygad om att det är olagligt att köra så små barn utan att de sitter ordentligt bältade i för deras ålder avsedd stol. Det har ju varit ganska rejäla stridigheter tidigare i livet med den här författande gossen, så jag lät dumheten segra.
Här ser vi den ömme fadern mellan författaren och en av de andra gossarna han producerat.

Vad roar sig nutidens barn med?

Här e’ han då – lille A som la sig och spanade en våning ner på folk som passerade. Han krävde nogsam förklaring på varför det inte passar sig att släppa skräp i skallen på dem, men tog mina argument. (och – hade jag godkänt något annat..?)
Man kan tycka att han är supergullig, och det är han, men… jäkligt bortskämd!
Vi konstaterade efter avlämning av barn i olika generationer, att vi nu lever ett helt annat sorts liv, och att vi är riktigt nöjda med det.
Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: