Ett år sedan

Idag är det ett helt år sedan vi begravde mamma, mormor, svärmor, gammelmormor Ingrid, som efter en kraftig hjärninfarkt avled på midsommaraftonen förra året.

Tiden går fort, men jag minns frustrationen över hur fort och fel det gick när hon dog.
Jag minns också irritationen över alla konstiga reaktioner som kom när jag ringde och ordnade alla de olika saker som måste göras när en människas liv ska avslutas.

Med en make i begravningsbranschen så är det ju inte helt otippat lite enklare att behålla kollen själv. Det är fullt tillåtet, men färdiga rutiner för egen administration finns inte, utan stor förvirring och osäkerhet är vad som möter en i telefonen när man ringer och har för avsikt att lämna ett rutinuppdrag till lämplig handläggare.
En företagsidé?

En betraktelse över det avslutade livet kanske vore på sin plats, men jag nöjer mig med att konstatera att mamma nog inte levde det liv hon hade tänkt sig från början, och ett vår relation kunde ha varit åtskilligt mycket bättre…

Det gäller att vårda de relationer man har, och att våga ta för sig i livet medan man har det tillgängligt!

En bild på den lilla blomman Linnéa får avsluta inlägget. Även denna midsommar kröp jag i backen ute på Stenskär och tog en bild på mammas favoritblomma, trots att hon inte skulle ha möjlighet att se bilden.
Blomstrena avbildades varje år, och hon hade en stående inbjudan att följa med på vår traditionsenliga midsommarvisit i Roslagen, men nappade aldrig. Kände hon sig otillräcklig i jämförelse med ”tjejerna” P, eller avundsjuk…?

Int’ vet jag, men syns bilden ända dit där man hamnar sen (för det kanske man gör – jag vet ju inte sånt) så varsågod att titta!


…i rättvisans namn måste en bild på lilla pappa Olles (hm, den relationen var bättre…) absoluta favoritblomma liljekonvaljen få vara med.

Pappa hann aldrig med att bli gammelmorfar men den manliga motsvarigheten till övriga titlar hanns med. Han ville verkligen leva och trodde på fullaste allvar att han skulle bli frisk och få komma hem efter några månaders sjukhusvistelse, men så blev det inte.
Om jag ska komma med ett hälsotips som jag verkligen tror på så är det att aldrig börja röka, för även om pappa blev 83 så var hans kropp och organ slutkörda långt innan dess.
Det s.k. organpaketet var alldeles trasigt vilket medförde att hans hjärta till slut sprack när han med hjälp av vårdpersonal skulle ta en dusch före frukost. Hur skrämmande måste inte den upplevelsen ha varit för personalen, och hur smärtsam måste inte den millisekund varit innan döden kom som en befriare?

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: