Känner du Ärstinn?

Jag är maka, mor och mormor och hel- eller halvknasig dessutom.
Bra, då har man fått en fingervisning och vet vad som är att vänta.

I det verkliga livet är jag gift sedan dryga arton år med en snäll och för mig synnerligen viktig man, som under hela vår tid tillsammans har varit dryga nitton år äldre än jag. Oföränderligt…

Vår resa tillsammans började med en kortare tripp redan 1981 då jag var en väldigt ung och präktigt rekorderlig tös, med mycket höga moraliska krav på både mig själv och omgivningen.
Ingen av oss var ledig och jag var alldeles för ung för att klara av att tänka mig in i rollen som styvmor till fyra grabbar. Jag hade inga barn på den tiden, men hade väl redan förstått att mannen/killen jag levde ihop med kanske inte var det allra bästa valet, trots allt.

Mannen i mitt liv reste vidare och våra vägar korsades några gånger under åren fram till 1988 då vi fastnade för varandra rejält. Under mellanperioden hade jag blivit mamma till en flicka som föddes i april 1983. En fullkomligt fantastisk och omtumlande upplevelse, som jag inte trodde att jag skulle våga utsätta mig för.

Efter ett års smygande så flyttade jag och dottern till en trerummare 1 juli 1989, och livet som deltidsförälder tog sin början. Och som fortsatt älskarinna…

Ytterligare ett år senare så sprack äntligen äktenskapsbubblan och vi blev sambos, och sedan flyttade vi ihop i makens hus. Eftersom det var hans föräldrahem från början så var det ett tänkbart alternativ – annars inte! Här skulle man kunna rada upp ett antal goda råd om hur man bör gå till väga vid separationer…
Stå för det val du/ni gör.
Våga ta konflikt.
Berätta för barnen i det tidigare förhållandet att de fortfarande är älskade.
Försök att hålla sams med exxet.
Prata, prata, prata.
Agera vuxet…

Som t.o.m. lådans minst välvässade kniv kan förstå så var det kanske inte helt konfliktfritt att börja leva tillsammans. I alla fall inte utanför vår lilla mysiga värld. Det tog faktiskt väldigt många år men det har varit värt alla bakslag!

I maj 1991 så förlovade vi oss, och äktenskap bestämdes till november samma år. Varför vänta? Som en extra överraskning visade det sig att en liten familjemedlem till ville delta i vår lilla enkla ceremoni – den gemensamma sonen hade med viss hjälp av sin busiga storasyster bosatt sig i livmodern. Rätt många var det som trodde att vi ”måste” gifta oss – men så var’e inte serru!

Den busiga systern då?
Ja hon var ju åtskilligt yngre vid den tiden, och fascinerades stort av att ploppa ut mina p-piller ur kartan vilket innebar att jag blev rejält mottaglig och fertil.
Vi tackar så mycket för den hjälpen eftersom killen blev rätt lyckad!

Nu när vi är gamla (jepp – fortfarande samma  åldersskillnad) och förståndiga så är det ganska fantastiskt att inse att vi valde varandra för livet, och att det blev så rätt. Kan alla säga att de fortfarande är förälskade i sin partner eller är det många förhållanden som harvar på i gamla invanda hjulspår?

Man skulle kunna tro – med ledning av ett tidigare inlägg – att jag har surat ihop på karl’n, men så är inte fallet!
Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: