Dag 3 – mina föräldrar

Det var en Ingrid och en Olle som möttes på fyrtiotalet mina vänner. Ingrid hade bott i Katrineholm, och Olle var uppväxt på Söder i huvudstaden, där hans pappa Ernst (Ossian) och mamma Elna (Elsa?) levde i behaglig närhet till en samling andra släktingar. Olle var enda barnet och han var enormt efterlängtad ty hans mor var något så ovanligt (vi pratar om 20-talet vännerna – 1920!) som fem eller sju år äldre än maken sin. Dessutom högt utbildad och med jobbet laboratorieassistent. Det var nog ändå ganska ovanligt på den tiden antar jag.

En oerhörd barnlängtan gav till slut resultat i den lille Olle, eller Ernst Olof som han blev döpt till. För tidigt född och lite klen till en början, men det var gott virke i grabben som växte upp och började jobba i Kungliga Postverket.

Ingrid föddes som nummer åtta i syskonskaran, och det var finalen på barnafödande för hennes mamma Lisa, som tillsammans med maken Oscar (vagnshjulmakare till professionen) nog slet ganska hårt för att få det att gå ihop.

Ingrid sökte nog livet igenom efter bekräftelse, och fick det kanske bland annat då hon hoppade av en tänkt butikskarriär och stannade hemma för att vårda sin svårt sjuka moder. När mamma Lisa avled samlade syskonen ihop till en tågbiljett så att Ingrid fick resa upp till Stockholm och hälsa på de två systrar som hade flyttat dit upp.

När hon kom fram till Stockholms Central möttes hon av sin syster Anna-Lisa som hade med sig sin make Tor och Tors spelkamrat Olle. Olle var en glad men lite blyg fyr som spelade fiol…och tydligen friade redan första veckan.

Resten skulle kunna betraktas som historia, men det är ju ändå min historia, eller en del av den.

Jag tog visst hela sju år på mig att simma till ägget, och sedan vet ta mig tusan om det inte var så att lilla mamman drabbades av en förlossningsdepression när jag hade fötts på hösten (det var snöstorm sägs det) 1955. Sådant pratades det tyst om på den tiden. Man kanske inte ens kände till fenomenet fullt ut. Vad vet jag? Jag var en liten fjutt på den tiden!

Faktum är dock att jag blev en pappas flicka och att min relation till mamma kanske inte var den allra bästa. Svårt sånt där…

Kuriosa; sonen hette Ossian så länge han låg i magen, och det var efter min farfar som var min barndoms stora idol, tillsammans med moster Astrid.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: